Jag har alltid jättesvårt att vara när vi kommer tillbaka till London efter att ha varit hemma i Finland. Delvis tycker jag det är skönt att få vara för oss själva igen, och delvis saknar jag allt och alla där hemma. Ikväll har varit en sån kväll.

Det känns som om vi satt våra egna liv på paus då vi flyttade hit. Vi flyttade ju hit med tanken att vi absolut inte skulle lämna hit. Därför har vi väl egentligen inte heller ansträngt oss för att försöka göra det här till ett liv. Vi ska ju ändå härifrån.

Däremellan går vi och är avundsjuka på det liv som alla andra har hemma i Finland och att folk går vidare i sina liv, medans vi är mer eller mindre tvungna att stampa på stället. För nästa utveckling är ju ändå att vi flyttar hem. Och det är det vi väntar på nu. Och väntar, och väntar, och väntar.

Och jag antar att det vi väntar på kommer tidigare än man anat. Men just nu känns det så ohyggligt länge tills december. Eller ens tills att vi kan börja säga åt folk (arbetsgivare etc) att vi ska flytta. Då, den dagen då jag har sagt åt min chef att, sayonara, nu sticker jag. DÅ kan jag börja tro på att tiden här i London lider mot sitt slut.

Vi har ändå trivts bra här, det är inte det. Men vi hade ju inte tänkt stanna här, och nu har den delen av hjärnan vaknat till liv. Delen som säger ”Men hallå, kanske det börjar räcka nu. Finland då?”

Och jo, Finland, vi kommer. Om en några månader.

Annonser