… men det finns vissa saker jag reagerar på. Som när man skämtar om dödsallvarliga saker, som cancer och sexuella övergrepp. Varför gör man så? Känner man inga gränser över vad man kan skämta om? Jag refererar till en blogg på Aftonbladet. Okej, tänker ni då, om man läser en blogg på Aftonbladet så kanske man inte ska förfäras över nivån på den bloggen, i.o.m. att det ju faktiskt är Aftonbladet vi pratar om. Men liiite känsla för stil kan man väl ändå ha? Den här bloggen skämtade bl.a. om att hon såg ut som Michael Douglas när han var sjuk i cancer och mötte kamerorna utmärglad och med tom blick. Bild på MD i detta tillstånd finns i inlägget. Ett annat inlägg berättade om nån knäpp människa hon hade stött på ute på stan som hon blev förbannad på och skrev att denna människas morfar säkert hade tagit på henne på fel ställen när mormor inte tittade. Jamen USCH! säger jag! Fy fan vad lågt att skämta om sånt. Eller tycker ni att jag är en pryd moraltant nu? Jag tycker bara att vissa saker skämtar man inte om. Som cancer, sexuella övergrepp, Förintelsen eller tsunamin eller liknande. Nån gräns får man väl ha.

Annonser