Jag hade en bästa vän, Yessie. Hon dog för mer än 5 år sen. Yessie var världens finaste hund och jag saknar henne nåt enormt än idag. Yessie kom till oss för 15 år sen (men herregud, är det faktiskt så länge sen?!) som en liten liten ullboll som inte klarade av att gå på gruset på vår gård. Under de 10 år hon var en medlem av vår familj växte hon såklart, St Bernhard som hon var. 🙂 Hon gillade att sitta i famnen om man satt på golvet, 90 kg hund i famnen sådär bara. 🙂 Hon blev lärd att aldrig vara i våra sängar och den enda gång jag kom på henne med att ligga i sängen skämdes hon som en.. ja, en hund. Yessie hatade ärter, precis som jag. Hon lyckades alltid sålla ut ärterna ur maten så att de låg längst ner i skålen när hon var färdig med maten. Vilket är smått imponerande med tanke på hur stor tunga och mun hon hade. 🙂 När man var ute och gick med henne behövde man bara säga ”jaha, ska vi gå hem nu då” så gick hon över vägen och svängde hemåt.

Yessie kommer alltid finnas i mitt hjärta, oavsett hur gammal jag blir. Hon var one of a kind.

Liten valp


Här var hon gammal, ledsen och trött. Taget just före hon dog.

Annonser